HAVE I SAID TOO MUCH?
Igår var en dålig dag, dock märktes det här på så sätt att ingen uppdatering fanns.. Skrev flera inlägg, dem ligger i utkast. Det här är min blogg och jag vet att det inte är några större folkmassor som läser den, men ändå så känns det jag skrev alltför privat..
"Det tog mig två år att gråta, fem för att prata om det och visa att allt inte är okej, ska det ta åtta år innan jag slutar skämmas för det jag känner?"
Det finns dem som har det så mycket värre, och nu känner jag att jag inte kan prata om det längre.. För det var så dem sa, prata om det så blir det bättre. Vad blir bättre av att man pratar om det och blir avbruten med "det är som min *, men för mig är det värre för att min * har ........"
Det blir inte bättre, det blir sämre då.
Av dem jag känner som genomgår/gått samma sak, eller liknande. Så är det ingen som förlorat så mycket på det, kontakten finns kvar och att höra rösten jag saknat så länge, den är bara några knapptryck bort för dem.
Några har sagt att det är enklare för mig än dem, för jag vet ju vart jag har min saknade men ändå hatade.
Vad vet dem om det? Ni har inte varit med om det jag har, jag har däremot varit med om det ni går igenom. Jag har varit med om en pappa som bara försvann, som aldrig hörde av sig. Så långt ligger vi "lika", men jag har läst texten på ett papper, där folk beklagar bortgången av en del av mig.
Jag skriver inte detta för att jag tycker synd om mig själv, det gör jag inte. Och jag pekar inte på någon, jag ber bara om att ni ska tänka en extra gång innan ni säger något. När ni säger att det är enklare för mig, tänk då på att ni får det att för mig, kännas som att det jag känner inte är okej. För han är ju död, jag vet ju vart jag har honom. Jag skulle aldrig säga att det är värre för mig än för någon annan, jag säger bara att sålänge ni inte vet vad jag kämpar mot varje dag, då ska ni inte tala om det för jag talar inte om er och era problem, jag hjälper till där jag kan, lyssnar och för det mesta så kan jag ärligt säga att jag förstår.
Det enda vi har gemensamt är att vi båda sett vad sjukdomen gör, vad den kan göra mot en hel familj...
Den här dagen blev inte heller så bra, och detta år blev inte alls annorlunda.
"Det tog mig två år att gråta, fem för att prata om det och visa att allt inte är okej, ska det ta åtta år innan jag slutar skämmas för det jag känner?"
Det finns dem som har det så mycket värre, och nu känner jag att jag inte kan prata om det längre.. För det var så dem sa, prata om det så blir det bättre. Vad blir bättre av att man pratar om det och blir avbruten med "det är som min *, men för mig är det värre för att min * har ........"
Det blir inte bättre, det blir sämre då.
Av dem jag känner som genomgår/gått samma sak, eller liknande. Så är det ingen som förlorat så mycket på det, kontakten finns kvar och att höra rösten jag saknat så länge, den är bara några knapptryck bort för dem.
Några har sagt att det är enklare för mig än dem, för jag vet ju vart jag har min saknade men ändå hatade.
Vad vet dem om det? Ni har inte varit med om det jag har, jag har däremot varit med om det ni går igenom. Jag har varit med om en pappa som bara försvann, som aldrig hörde av sig. Så långt ligger vi "lika", men jag har läst texten på ett papper, där folk beklagar bortgången av en del av mig.
Jag skriver inte detta för att jag tycker synd om mig själv, det gör jag inte. Och jag pekar inte på någon, jag ber bara om att ni ska tänka en extra gång innan ni säger något. När ni säger att det är enklare för mig, tänk då på att ni får det att för mig, kännas som att det jag känner inte är okej. För han är ju död, jag vet ju vart jag har honom. Jag skulle aldrig säga att det är värre för mig än för någon annan, jag säger bara att sålänge ni inte vet vad jag kämpar mot varje dag, då ska ni inte tala om det för jag talar inte om er och era problem, jag hjälper till där jag kan, lyssnar och för det mesta så kan jag ärligt säga att jag förstår.
Det enda vi har gemensamt är att vi båda sett vad sjukdomen gör, vad den kan göra mot en hel familj...
Den här dagen blev inte heller så bra, och detta år blev inte alls annorlunda.
Kommentarer
Trackback
