NO COMPLAINS
Har inte orkat skriva dem senaste dagarna.. Måste skriva av mig nu, tar en paus sen.
Jag mötte en otrolig kille förra sommaren, så jävla snäll och underbar! Jag föll för honom och han blev min men vårat förhållande började med 3 veckor ifrån varandra, följt av ca 3 dagar tsms.. Efter det var vi ifrån varandra i ca 2 månader och det fortsatte likadant.. Men jag älskade honom så, det gjorde ingenting även om jag ibland mådde piss och grät flera kvällar för att jag saknade honom så... Av ca 160 dagar träffades vi ca 16 dagar, när han äntligen skulle komma hem, veckan innan, då gjorde jag ett snedsteg.. Ett jävligt stort! Jag var med en annan kille, trots att jag älskade min pojkvän över allt annat. Jag har funderat i över ett halvt år nu, VARFÖR?! Varför gjorde jag det som ledde till att jag förlorade mitt hjärta, min plutt, mitt pucko.. Min älskling?!
Jag är inte säker, jag har t om varit hos en som skulle hjälpa mig att förstå för jag har haft en del problem och detta blev droppen som fick bägaren att rinna över, big time!
Jag fick höra att pga mina tidigare upplevelser enda sedan barnsben så har jag väldigt svårt att tro på att jag är älskad och jag har svårt att älska.. Det kom inte som en chock precis, det visste jag ju faktiskt innan.
Nu ledde dessa minnen som satt sina spår till att jag förlorade min kärlek, jag var alltså inte otrogen för att jag inte älskade honom eller inte brydde mig om honom. Jag gjorde det för en stunds bekräftelse när han var alldeles för långt borta, alldeles för länge..
Nu, till dig.. När jag var med dig var jag lyckligare än någonsin förut, lyckligare än på julafton med 30 paket som väntade på att mina ivriga små händer skulle riva upp dem. Lyckligare än på en perfekt sommardag. Även den mest blåsiga och kalla vinterdagen värmde du upp min värld. Ändå gjorde jag det jag gjorde och att berätta det för dig, det var det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag tror att det skulle vara enklare att skjuta någon än vad det var att berätta att jag varit med en annan, att jag svikit dig.
Jag vet att du ville göra allt för mig, och jag ville göra allt för dig. Och vi försökte igen men dina känslor försvann, på midsommar förstod jag det men du berättade först dagen efter. Du älskade mig inte längre.
Jag hade en vecka innan fått reda på att jag var gravid, jag tänkte självklart inte behålla barnet. Men när det tog slut ville jag hålla fast vid allt som påminnde mig om dig. Jag fick missfall några dagar innan jag skulle till Spanien med några tjejkompisar. Vi pratade inte då, vi bråkade bara.. Du ville inte ha mig, jag älskade dig.
Sommaren blev allt annat än vad jag hade tänkt.
Vi började umgås igen, kolla på filmer, prata, mysa, ha sex.. I början höll sig känslorna undan, märkte inte ens först när dem kom tillbaka. Jag försökte få fram om du tyckte om mig igen, allt du sa va "jag gillar dig men jag är inte kär" och "jag vill ju egentligen inte att du håller på med någon annan". Det skar i mig varje gång och nu i lördags så tippade det över kanten. Du skulle gå iväg, du skulle åka tillbaka till Norge precis som året innan. Skillnaden var att nu ville du inte komma hem till mig, du ville inte ens hålla mig i din famn en sista gång. Dagen innan skrev du att du ville mysa en sista gång, någon helg innan det sa du att du ville att jag skulle komma till dig i Norge så du fick mysa med mig. Visst, du var full. Men du verkade faktiskt tycka om mig igen, jag var så jävla glad! Men som skrivet tidigare, när tiden kom ville du inte ha med mig att göra och orden föll över mig, "jag kommer gå nu, jag är inte kär i dig".
Jag grät i säkert flera timmar. Förbannade mig själv för att jag börjat hoppats på ett oss igen.
För jag tycker om dig, det gör jag verkligen.. Jag älskar dig inte och jag är inte kär. Men fan vad du borrat dig in i mitt hjärta.
Hade du velat hade jag gjort allt för att vi skulle funka, för ett D <3 J igen. Jag hade kämpat varje natt och dag.
Men nu är det som det är, du är där borta med massa tjejer, sprit och ditt jobb. Förmodligen har du en flickvän när du kommer tillbaka. Det gör så jävla ont att tänka så men jag måste inse att du och jag är done, over, finito.
Det kommer ta sin tid innan jag släpper dig helt, kommer ta ett jävla tag innan jag släpper hoppet om dig och mig. För du är verkligen speciell för mig. Jag vet inte vad du gjorde, men du tog mig med storm och höll mig inlåst i stormen. Du tog mitt hjärta och nu har du åkt igen med det. Jag längtar tills du kommer och lämnar tillbaka det, men i tysthet önskar jag att du inser att du och jag är så jävla bra.
Dennis Nilsson, minä kaipaan sinua!
Jag mötte en otrolig kille förra sommaren, så jävla snäll och underbar! Jag föll för honom och han blev min men vårat förhållande började med 3 veckor ifrån varandra, följt av ca 3 dagar tsms.. Efter det var vi ifrån varandra i ca 2 månader och det fortsatte likadant.. Men jag älskade honom så, det gjorde ingenting även om jag ibland mådde piss och grät flera kvällar för att jag saknade honom så... Av ca 160 dagar träffades vi ca 16 dagar, när han äntligen skulle komma hem, veckan innan, då gjorde jag ett snedsteg.. Ett jävligt stort! Jag var med en annan kille, trots att jag älskade min pojkvän över allt annat. Jag har funderat i över ett halvt år nu, VARFÖR?! Varför gjorde jag det som ledde till att jag förlorade mitt hjärta, min plutt, mitt pucko.. Min älskling?!
Jag är inte säker, jag har t om varit hos en som skulle hjälpa mig att förstå för jag har haft en del problem och detta blev droppen som fick bägaren att rinna över, big time!
Jag fick höra att pga mina tidigare upplevelser enda sedan barnsben så har jag väldigt svårt att tro på att jag är älskad och jag har svårt att älska.. Det kom inte som en chock precis, det visste jag ju faktiskt innan.
Nu ledde dessa minnen som satt sina spår till att jag förlorade min kärlek, jag var alltså inte otrogen för att jag inte älskade honom eller inte brydde mig om honom. Jag gjorde det för en stunds bekräftelse när han var alldeles för långt borta, alldeles för länge..
Nu, till dig.. När jag var med dig var jag lyckligare än någonsin förut, lyckligare än på julafton med 30 paket som väntade på att mina ivriga små händer skulle riva upp dem. Lyckligare än på en perfekt sommardag. Även den mest blåsiga och kalla vinterdagen värmde du upp min värld. Ändå gjorde jag det jag gjorde och att berätta det för dig, det var det svåraste jag någonsin gjort i hela mitt liv. Jag tror att det skulle vara enklare att skjuta någon än vad det var att berätta att jag varit med en annan, att jag svikit dig.
Jag vet att du ville göra allt för mig, och jag ville göra allt för dig. Och vi försökte igen men dina känslor försvann, på midsommar förstod jag det men du berättade först dagen efter. Du älskade mig inte längre.
Jag hade en vecka innan fått reda på att jag var gravid, jag tänkte självklart inte behålla barnet. Men när det tog slut ville jag hålla fast vid allt som påminnde mig om dig. Jag fick missfall några dagar innan jag skulle till Spanien med några tjejkompisar. Vi pratade inte då, vi bråkade bara.. Du ville inte ha mig, jag älskade dig.
Sommaren blev allt annat än vad jag hade tänkt.
Vi började umgås igen, kolla på filmer, prata, mysa, ha sex.. I början höll sig känslorna undan, märkte inte ens först när dem kom tillbaka. Jag försökte få fram om du tyckte om mig igen, allt du sa va "jag gillar dig men jag är inte kär" och "jag vill ju egentligen inte att du håller på med någon annan". Det skar i mig varje gång och nu i lördags så tippade det över kanten. Du skulle gå iväg, du skulle åka tillbaka till Norge precis som året innan. Skillnaden var att nu ville du inte komma hem till mig, du ville inte ens hålla mig i din famn en sista gång. Dagen innan skrev du att du ville mysa en sista gång, någon helg innan det sa du att du ville att jag skulle komma till dig i Norge så du fick mysa med mig. Visst, du var full. Men du verkade faktiskt tycka om mig igen, jag var så jävla glad! Men som skrivet tidigare, när tiden kom ville du inte ha med mig att göra och orden föll över mig, "jag kommer gå nu, jag är inte kär i dig".
Jag grät i säkert flera timmar. Förbannade mig själv för att jag börjat hoppats på ett oss igen.
För jag tycker om dig, det gör jag verkligen.. Jag älskar dig inte och jag är inte kär. Men fan vad du borrat dig in i mitt hjärta.
Hade du velat hade jag gjort allt för att vi skulle funka, för ett D <3 J igen. Jag hade kämpat varje natt och dag.
Men nu är det som det är, du är där borta med massa tjejer, sprit och ditt jobb. Förmodligen har du en flickvän när du kommer tillbaka. Det gör så jävla ont att tänka så men jag måste inse att du och jag är done, over, finito.
Det kommer ta sin tid innan jag släpper dig helt, kommer ta ett jävla tag innan jag släpper hoppet om dig och mig. För du är verkligen speciell för mig. Jag vet inte vad du gjorde, men du tog mig med storm och höll mig inlåst i stormen. Du tog mitt hjärta och nu har du åkt igen med det. Jag längtar tills du kommer och lämnar tillbaka det, men i tysthet önskar jag att du inser att du och jag är så jävla bra.
Dennis Nilsson, minä kaipaan sinua!
Kommentarer
Trackback
